Jag har fått orange och rosa springkläder av vännen Makaka och mycket pepp när vi under en period gav oss ut på varsitt håll och sprang.Jag fick också under våren följa med henne och klyva ved vid hennes fantastiska ställe med milsvid utsikt över blå skogar i Järpliden. Vilka maskiner det finns!

Jag har inte fått riddarsporrar, men hade sett på insta att Nina hade ett hav av dem i skiftande nyanser. Jag kontaktade henne och hörde om hon ville dela med sig till mig. Jag for dit (vi hade inte setts sedan gymnasitiden 1985). Det skulle dock visa sig att Inlägget på insta hade aldrig existerat och d

är fanns inget överflöd av riddarsporrar! Jag hade drömt. Men där fanns ett överflöd av liv – och av det delade hon med sig. Det blev den vackraste högtidsdag; som att befinna sig i en dröm. Hennes hem och familj andades kärlek, trygghet, liv och lugn. Hon grävde däremot frikostligt upp andra växter ur sin trädgård och skickade med mig. Tack!

Jag har fått trädgårdshjälp! Jag ville som konstnären Elsa Aguéli, fylla min trädgård av vänner och tillsammans med dem jobba en stund i den. För det är roligt att jobba tillsammans! Jag utlyste det på mitt Insta. Scweiziska Barbara, med hus i norra Värmland, hörsammade mitt rop och kom. Samma dag kom också kusinbarn med familj från Skåne, Mamma, Erik och Katarina på kärt besök. Barbara gjorde så fint. Och jag vill väldigt gärna fortsätta att anordna ett par trädgårdsdagar under året som kommer. Vill du vara med? Sovplatser kan ordnas!

Jag har fått traktens finaste skorsten, en hel och fin murstock samt en fantastisk liten kamin av märket ”EGO” som står på en rundad cementsockel inne i det ljusa rummet. Huset känns mycket tryggare med en fungerande eldstad och vintern blir mysigare. Klas som ordnade det till mig var härligt nyfiken och omtänksam; han gav mig massor av goda tips och goda morötter.

Jag har fått ved till min kamin av Sondells. ”Lönn är den bästa veden”, säger Klas, som fällde trädet vid Sondells tomtgräns. Och jag fick  alltihop! Jag är rikligen välsignad!

Jag har fått smak på kalla bad; gick ner till älven på hösten, klädde av mig, vadade ut, simmade motströms tjugo tag och så tillbaka igen. Att gå upp på stranden efter det var ljuvligt för kroppen. Jag klädde mig utan att krångla med handduk och gick hem och bytte till något torrare. Så gjorde jag fram till den 18 oktober, men saknade det när jag slutade. Bedömde det kunde vara oförståndigt att fortsätta. Kanske skulle det inte ha varit det. Jag vet för lite om det.

Jag har tagit härliga promenader med mitt favoritsällskap. (Lasse, jag undrar om inte den snåriga promenaden ner till Syrsjön var den bästa, eller vad säger du?)

Jag har fått så mycket! 

Jag har också fått röda lädermockasiner att ha på mig inomhus av min kära vän Ingela, som Disa och jag (och Ingelas hund) bruka promenera med. Dessa skor har blivit en av mina allra käraste ägodelar. Tack!

Årets höjdpunkt var min sons födelsedag. Han sov där uppe i sängkammaren. Jag sov i ateljén intill. Brickan med blommor och ljus, var vacker (jag älskar att göra i ordning för Noak när han fyller år). När jag gick upp för trappan, sjungandes ”jag gratulerar”, ett par gånger och skulle ta den en tredje gång, så stämde Hans in. Han hade åkt i gryningen från Järna, som en överraskning för att fira vår son. Vi satt länge inne i sängkammaren alla tre, och det var bara lugn och frid. Jag tänker att detta kan bli en fin och viktig tradition och högtid att vi är samlade den dagen så länge vi lever; två föräldrar och en älskad son. På eftermiddagen kom Mamma, Erik, Katarina och Elsa. Vi skrattade, åt äppelkaka, trivdes och hade kalas. Det var som det skulle. Några dagar senare flyttade Hans till Österlen. Noak bor nu i sin flickväns familj i Södertälje.

Märkliga liv!

Jag vill tacka dig för i år och önska både dig och mig ett spännande, utvecklande och välsignat nytt år 2023, där fler av livets pusselbitar får falla på plats och där vi får känna mer av gemenskap än av ensamhet!