2016

Jag sitter i vardagsrummet, den tolfte dagen från årets slut. Noak ligger nerbäddad i soffan här intill med huvudvärk. Han vilar för att om en stund åka iväg till skolan igen för årets julspel. Jag försöker stänga ljudet ute (radions adventskalender låter) och bara höra min egen brevskrivarröst. Jo, jag tycker om att skriva brev. En av mina brevvänner heter Lina. Hon gör de allra vackraste brev! Jag vet inte när det var - det känns som om all tid bara flyter ihop - men i ett av sina blev frågade hon mig om jag kunde tänka mig att göra en bok tillsammans med henne. Jag svarade nog ”ja!” på en gång. Förlaget var inte lika snabba. Men en sen sommardag i Örebro, strålade vi slutligen samman Lina, förlaget och jag och fick ett startskott. Plötsligt hade vi bestämt att få boken färdig på ett par månader; ”ÄKTA - en gödningsbok för själen”. Härom veckan hamnade den på bokdiskarna. 

Efter att jag skrivit detta brev ska jag cykla in till byn (Järna kallas oftast för ”byn”) och gå runt med ett gäng och sjunga julsånger. Vi har nu bott här i två år, och det känns - åtminstone för mig - som att jag börjar hitta mitt sammanhang och min lunk på denna plats. Det här året har jag fått sång-lust! Jag såg en affisch uppsatt av Kefas om hans kör. Jag är ingen kör-människa, men Kefas kör kunde jag inte motstå. Och Kefas kör vill jag aldrig missa. Första gången jag gick dit, fick jag ”jul-otte-känsla” - utanför gula villan, strax innan utsatt klockslag, strömmade folket till från alla håll. Vi mjukar upp kroppar och röster innan vi tar ton. Vi står (och ibland går) och sjunger. Vi har inga papper. Vi bara härmar och vi sjunger i stämmor. Sånger från olika delar av världen. De österländska är mina favoriter…

Vid den här tiden ungefär, förra året så var Hans tillsammans med Daniel Reid och spelade till Moving Arts´ årliga föreställning vid kulturhuset i Ytterjärna. Till årets föreställning; ”Drömvandring” har Hans komponerat musiken. Det blev starkt, vackert och mycket uppskattat.  

Noak har förflyttat sig till fåtöljen. Det är tråkigt att ligga ner. Han ville inte öva på cellon förut för tonerna gjorde ont i huvudet. Jag undrar om det är influensa på gång. Jag älskar att höra Noak spela. Bara han tar i cellon blir det musik! Jag önskar han ska bli kär i sitt instrument så småningom. Jag tror det är det något av det bästa som kan hända en människa i livet; att bli kär i ett instrument! 

Efter julsångerna i eftermiddag går jag till gamla kyrkskolan ett tag för att måla. Jag har tagit ”tjänst-ledigt” från porträttmåleriet på obestämd tid, för att måla på mitt eget sätt - så som jag målar om ingen beställt av mig. Så som jag målar om jag bara njuter. Gärna med lite udda färgkombinationer. Just nu har jag lånat min Yoga-lärare Leonas vackra anlete som jag målar om och om, på olika sätt.  Jag delar den gamla kyrkskolan med en handfull trevliga arkitekter och ett par andra företag. Jag fikar med arkitekterna på mornarna och det känns som jag fått arbetskamrater!  

Nu måste jag kila. Ni får nog inte detta innan jul, jag är ute i sista minuten. Men du lär få det under någon av de tolv dagar som återstår av vårt gamla år. Jag önskar oss alla ett välsignat, gott nytt år! 

Kram från mig, Olga och Hans och Noak! 

2017 

Noak och jag packade in täcken och badbyxor i vår röda lilla bil och gav oss iväg på roadtrip till utlandet för att äta glass. Tänk vad mycket kul man kan ha med en bil! Och tänk vad praktiskt det är när man vill proviantera i sitt skafferi! Farmor tyckte bilkörandet räckte för hennes del och gav oss sin lilla röda. Vi är mycket tacksamma. 

Vi spenderade sommaren i huset som vanligt. Förra året hade vi ingen utåtriktad verksamhet, och jag märkte att det saknade jag. Så Nu fixade vi ett par veckors konstutställning som inleddes med en underbar konsert där uppe i gamla köket med Lisa och Hans (samt med gästspel av Noak på waterphone) och avslutades med Lustenrundan. Jag var stolt att få visa mammas fantastiska konst varav mycket bestod av tusch på brunt papper med inslag av guld. Friska, säkra linjer som vanligt! Gitte visade sin keramik en trappa upp i kvällsrummet (så kallar jag rummet ovanför trappan). Hon ställde upp sina alster så fint och lockade många besökare. Jag visade måleri som jag jobbat med under vintern och våren. 

Ett par av mina målningar skulle vidare till Värmlands konstnärsförbunds höstsalong. Mamma sade: "åk in till stan och gör tryck av dem innan du skickar iväg dem!"Det var en bra idé. Arthouse gjorde fina glicéetryck på 300 grams bomullspapper som jag nu säljer. Jag läste i Värmlands Folkblad att jurymannen för höstens salong "kände speciellt varmt" för mina målningar. Landstinget köpte en av dem och den andra; en bild av en ung Marc Chagall fick jag med mig hem igen. 

Hans och Lisas samarbete kring musiken fungerar fint; de har arbetat med ett par inspelningar under året. Bland annat fick Hans god arbetsro när Noak och jag flög iväg hem till Luisa och Rogelio i Katalunien. Vi landade dagen efter det att Katalunien utropat sig självständigt. Dagarna vid floden Fluvia, femton mil norr om Barcelona var härliga. Lugna och sköna med doft av anis och rosmarin. Granatäpplena i träden var övermogna. Fiskarna i floden nappade bra...

Vi vill önska både er och oss en jul av frid och ett gott nytt år.


2018

Nu har vår jord rört sig ännu ett varv runt solen. Det är vinter och vitt i vårt land. Och mitt hår har under året fått några vita strån vid tinningarna. Det är 18 år sedan jag lämnade Lysekil. Tiden går och jag tyckte det var dags att ta med Noak till Bohuslän och visa honom var jag levt. Vi träffade alla (det var som att komma till himmelen) vi såg bergen, stränderna... Vi var till Lerklevsmyren där mitt lilla stenhuggartorp låg – platsen där jag tänkte att ”här vore det perfekt för ett barn att växa upp”. Noak såg huset vi byggt. Var uppe i tornet och blickade ut över Gullmarsfjorden. Han kunde inte förstå att jag kunnat lämna den platsen. Han ville bo där. Det kändes bra att de som tagit över tycktes trivas gott! Det mesta var sig likt, men äppelträden vi satt hade hunnit växa sig vuxna. Någon dag efter att vi kom hem skrev Anna från Lysekil att de bestämt sig för att inte behålla sin underbara hund Disa som vi hade träffat på vår tur – och som vi fäst oss vid. Jag diskuterade det med Hans en halv minut och bestämde så att ta över henne. Noak och Hans satte sig i bilen igen och och for de 45 milen till Lyse och tillbaka med hunden hem lagom till Hans födelsedag. Nu har vi tack vare vår hund fått glädje av vår vackra skog här bakom huset.

Noak har börjat jobba på restaurang! Han hackar lök, presenterar mat för gäster, serverar soppa, diskar, sopar, steker biffar i fina kockkläder och röda skor. En dag i veckan var det till att börja med – nu två dagar i veckan. Han har slutat med sin trumpet som han började spela efter cellon. Han spelar nu på sin iPad istället roligt att han slutligen hittat något han gillar att spela! Ibland hör jag honom spela sin flöjt också. Hans spelar sitt piano och har spelat in musik under året tillsammans med Lisa. Och han fortsätter skriva ny vacker musik. Jag har under några år tackat nej till porträttbeställningar men börjat nu igen. Jag målar rektorn för Karolinska institutet och jag tycker det är roligt. Och lika roligt – om inte ännu roligare är det att måla på en stor målning åt oss själva, av en gammal man i ett fönster intill sin hund. Båda har de duvevingar. Det som är så roligt med den målningen, är att jag så länge kämpat med att försöka uppfinna en riktigt spännande målning med enkel, intressant komposition och med udda, rolig och vacker färgkombination. Jag blev bara trött av att försöka tänka ut det. Men när jag släppte det blev det roligt!

Vi önskar oss frid och önskar er detsamma!


2019

Våren 2019, var den härligaste för mig på många, många år. Efter nio år som anställd, som personlig assistent, en dag i veckan, hade jag sagt upp mig  och var nu fri att styra över min tid. Jag njöt så av att se vårblommorna komma upp i min trädgård; av att hinna se de vita krokusarna avlösas av de vita narcisserna. Jag njöt av att jobba intill sent om kvällarna med att ändra på grusgången in till huset, från rak till böjd. Nej ... någon lägenhetsmänniska är jag inte, och det vet du! 

Då, när jag sade upp mig, var jag fullt sysselsatt, dels  med att måla färdigt ett beställt representationsporträtt åt Karolinska Institutet av deras prorektor Karin Dahlman-Wright. Och jag målade samtidigt på ett stort privat porträtt med blå bakgrund. Jag kom att måla ett till beställt porträtt under året, men skulle ha behövt fler beställningar.

Det är skönt att hitta en syssla man kan hålla på med hur länge som helst. Utan att bli trött. Något kreativt, menar jag. När man skapar något. Inte bara konsumerar; inte bara spelar spel eller tittar på filmer. 

Det har Noak hittat! Han gör musik som får mig att både häpna och njuta. Han sitter på sitt rum i sin svarta snurrfåtölj om kvällarna och skapar musik på sin dator i programmet "FL Studio 20". Jag tänker mig att det är musik som passar som introduktion till poddar; bättre än de flesta. Eller som musik till filmer. Noak, vår tonåring Noak, skapar vidare dessa världar av musik på sitt rum i sin svarta snurrfåtölj. Och på torsdagarna far han in till Stockholm, till Brainpool, där han lyssnar på intressanta föreläsningar och umgås med kompisar.

I maj månad vaknade jag en natt och tänkte att "jag måste åka till Riga!" Min bok skulle tryckas om någon dag, och jag var orolig för hur färgerna skulle bli. Så jag gick upp och beställde, mellan klockan två och tre, två biljetter för eftermiddagens båt. På morgonen frågade jag min son om han kunde tänka sig att följa med mig till Lettland istället för att åka till skolan. Det gjorde han gärna. Värmen var så varm och så god när vi steg av båten. Men gatorna var dåliga att skejta på. För mycket kullersten! Eller tjälfrusen, sprucken asfalt. I parken vi passerade, kunde han dock skejta runt, runt ett tag,  På vissa ställen gick det. Vi åt och tog bussen till tryckeriet och jag blev lugn efter att ha fått se allt och pratat igenom allt om färgerna, med Anna som skulle komma att övervaka tryckningen på fredagen. Så återvände vi till båten och firade ett väl genomfört uppdrag med en mycket välsmakande buffé. 

Bokens födelse firade vi med några vänner och Hans trummande i ett soldränkt rum utanför min ateljé i den gamla kyrkskolan i Järna. Barnmorskan Kirsten hjälpte mig att klippa bandet och ledde mig fram till ett litet runt bord med en krans av rosor, där vi lade den nyfödda. Där och då kunde jag äntligen släppa den. Den hade nu sitt eget liv. Var färdig.

Några veckor senare firade vi också boken i Värmland där jag satt och läste utvalda stycken för en skara vänner under ett äppelträd. Noak spelade flöjt och Hans trummor och myggorna besvärade oss inte! 

Jag var kvar lite längre än Noak och Hans i Huset denna sommar. (Jag kommer ju lite bättre överens med myggorna än vad de gör!) Näst sista sommardagen, innan jag skulle åka åter till Järna, gick jag omkring och skrotade i min morgonrock och mitt oborstade hår, fast det hunnit bli mitt på dagen. Då knackade det på köksdörren. (De var tydligen den vägen folk valde att komma in, förr i tiden.) Kvinnan som knackat på, presenterade sig som Susanne. Hon ville fotografera huset. Jag visade in henne och mannen Hasse i fina rummet. Solen sken, och det  här rummet ÄR behagligt. I resten av huset var det stökigt. (Jag vill så gärna lära mig att hålla ordning och fint omkring mig hela tiden!) Susanne såg prydlig ut. Hon och Hasse hade kommit från Göteborg till Värmland för att se Lerins museum. Så hade de bestämt sig för att ta en avstickare hit. (Det var femtiofyra år sist hon var här.) Men hon hade ändå lyckats hitta rätt. Hon hittade sin farmors hus! Och hon berättade och berättade om sina många och starka barndomsminnen från sina besök i det här huset. Jag rös. Jag bad dem ta varsin bok, med vackert gul rygg och slå upp sidorna 124-125. Jag läste för dem. Och berättade. Jag visste mer om hennes släkt än hon själv, sade hon ... Och jag blev glad att höra hennes berättelser. Nu. Jag skulle inte ha velat höra dem tidigare. Men nu ville jag.

Folk hade sagt till mig att bokmässan var som en enda stor, vänlig fest. Jag hade lyckan att få vara med i den fina Värmlandsmontern med min bok. Ja, det var till och med snälla Värmlandsmontern som betalde min entré! (Och snälla Anna-Carin som lät mig husera i sin lägenhet medan hon huserade hos sin särbo.) Ena dagen trodde jag att jag kommit på något smart: jag hade fyllt en rullväska med böcker och drog nu runt i gångarna med den — tills något stack ut i min väg. Ett hörn av en monter stack ut, i lagom snubbelhöjd för mig (som gick med blicken stadigt fäst rakt fram) att snubbla på. Och jag föll handlöst. Platt, rakt fram, på magen. Och glasögonen for av och iväg i gången med alla människorna. Men det var på något sätt värt det, för jag blev räddad av självaste förlagsdrottningen Dorotea Bromberg! Hon hjälpte mig upp och jag stapplade vidare med min dragväska ...

I oktober, strax efter bokmässan, for vi till Köping och gratulerade farmor Ulla som fyllt nittio året innan. Den här gången blev hon nittioett och hade sedan länge hunnit växas om i längd av sin sonson. Noak hade tagit med cellon och spelade för henne. Förra året firade vi födelsedagen med buffé ombord på en båt till Helsingfors. Detta året blev det smörgåstårta från storköpet i Köping. Ulla har roats av matlagning och bjudit på många spännande matsensationer genom åren. Det var roligt att se Ulla på benen! Någon vecka tidigare hade hon legat på lasarettet i Västerås och sett blåslagen och allt annat än pigg ut, efter att ha trillat i sin lägenhet. Hon blev så glad den gången när vi kommit till henne, för hon hade inte haft några telefonnummer med sig och hade själv inte kunnat nå oss. Vi hade bett polisen om hjälp att hitta henne, då hon inte svarat i sin telefon. Det var Polisen som klurat ur att hon befann sig där i sjuksängen i Västerås och talade om det för oss. När vi nu satt tillsammans runt smörgåstårtan, under ljuskronan som farfar smidit, gick Ulla in i sitt sovrum för att hämta något till Noak. Hon hade fått hemtjänst och hade hunnit repa sig förvånansvärt fort efter att ha brutit ben och armbåge och inte ha kunnat gå. Hon kom tillbaka med små, små glittrande diamanter för Noak att ha i sitt öra, istället för det mindre glittrande lilla örhänge av slipat glas, han dittills haft. Jag stannade kvar en dag till hos Ulla och tog tåget nästa dag vidare till Värmland för att hälsa på min mamma och för att pyssla om huset inför vintern. 

Några veckor senare dog farmor Ulla. Göran och Hans var med henne när hon fridfullt somnade in. Hennes begravning gästades av en god vän, av en granne, av bekanta till både Ulla och Ernst sedan över fyrtio år. Av Ullas kära golfväninnor, som hon haft så mycket roligt med och av bridgekompisarna. Min brorsdotter Lisa kom resande från Göteborg för att sjunga på begravningen och hon gjorde det som alltid, så fint. När Ernst dött, elva år tidigare, hade begravningsceremonin hållits i ett litet rum inne insjukhuset i Köping, enbart med Ulla, Hans, Göran och mig — och prästen Rode. Det kändes som att den här begravningen fick bli för dem båda. Lite mer på riktigt. Jag tror Ulla hade varit glad om hon sett att alla vännerna var där! Prästen Rode pratade om att det inte fanns någon död. Bara liv. Att dödens motsats var födelsen, då man trädde in i jordelivet. Genom döden trädde man ut igen — till det eviga. Livet. Så sade hon 

0
MENY Alla mina livBokTjänster  – Kontaktwww.artschool.se
 © Olga Magnusson, 2019-2020

 .